Sommarskor
Men inga söta typ ballerinaskor, eller några som inte är direkt uteskor.
Jag är ju ganska så lång som jag är därför gillar jag inte att gå runt i höga klackar om det inte är utekväll som gäller. Men det verkar inte som om det är meningen att jag skall få ha skor på mig i sommar, får la gå runt i mina flipflop hela sommaren eller nått.
Men jag tycker inte att det är så kul. Jag vill bara ha iaf ett par snygga sommarskor.
Men det är uppenbarligen för mycket begärt.
Så nu har jag suttit och stirrat på folks fötter när jag åker spårvagn till och från jobbet, för att se om det är någon som lyckats med det jag inte kan lyckats med.
Men vad jag har sätt så är det ingen annan som hittat ett par snygga sommarskor heller.
Jesus-sandaler verkar ju tyvärr onekligen populära i sommar. Men hur snygga e dom licksom.
Inte jätte.
Men smaken är ju som baken, delad.
Så det finns ju säkert massa folk som tycker dom är jätte snygga. Och känner jag mig sj rätt så kommer jag la antagligen snart ha ett par stående bredvid de andra skorna i garderoben.
Liten tripp till hemtrakterna
Folk som är där utifrån urspungligen har en verklig star tendesn att fastna där ute.
Dom hittar "sitt livs kärlek" trots att det är den enda personen som dom någonsin varit tillsammans med, den enda och då oxå den första dom legat med (detta är inte nödvändigtvis nått dåligt).
Dom flyttar ihop precis efter gymnasiet, eller i ganska många fall tidigare, jobbar kansek max ett år sedan är det dax för barn.
Och under alla dessa år som då flutit förbi vad har dom hunnit göra med sina liv?
Enligt mig inte speciellt mycket.
Det beror ju också på hur man ser på vad som är att "göra nått av sitt liv". Men att fästa sig vid en partner när man är typ 12år, sedan skaffa lägenhet, sedan hus och detta innan man fyllt 20 vilket då resulterar i att man har ganska stora skulder och resor, dyra utekvällar, spontana utflyckter och liknande grejar helt plutsligt blir svårare att genomföra.
Att bara åka iväg när man vill vart man vill hur länge man vill, träffa nya människor från hela världen skaffa sig vad enliget mig är värdefulla livserfarenheter.
Men alla kan ju inte tycka samma om allt.
Ta mig och min syster.
Hon är 25, hon håller på att bygga hus tillsammans med sin kille som hon vart tillsammans med i 2 år, dom har 2 underbara tvillingpojkar och han har en son sedan innan.
Dom har ju sina intressen och åker iväg till olika ställen runt om i sverige då och då.
Men min syster har aldrig var utomlands nästan. I alla fall inte i längre än 3 dagar.
Hon tycker att allt som man någonsin behöver få ut av livet finns i Sverige.
Jag däremot har ett väldigt starkt behov av att komma bort från Sverige då och då, för att ladda batterierna lite, få lite sol, en annan kultur, värme och avkoppling.
Min bror är lika dan som min syster btw.
Jag undrar hur det kan komma sig att min äldre syster och min yngre bror kan vara så lika i sitt sätt att tänka medans jag är helt tvärt om.
Vi har haft exakt samma uppväxt.
Dom hatar storstan, jag älskar den.
Dom hatar att resa, jag är beroende av det.
Dom är raggare, jag är nån blanding av emo/hårdrock/punk/popp (typ allt utom raggarmusik)
Hur kan det bli så, det kommer alltid att vara ett musterium för mig...
Konsten att balansera
Detta med förhållande e ju en lite ny grej för mig, med allt som det innebär.
Det som är jobbigast för mig av allt är dock att balansera umgänge med mina vänner och med min kille. Och att det inte blir så att varje gång jag skall göra nått med mina vänner så skall min kille var med.
Jag har alltid sagt att jag inte skulle kunna bli på det viset, men nu är jag det. Jag vet det mycet väl och jag är väldigt arg på mig själv för det också.
Igår var första gången på länge som jag var ute och gjorde nått utan att jahade Johnny med mig. Klart att jag saknade honom och att jag ville att han skulle vart med.
men man måste ju sakna varndra ibland med. och man måste vara ifrån varandra.
Men det är vi ju iofs med.
Han är ju hemma hos sig när jag jobbar och e här när jag är ledig, det är ju derför det blir extra svårt att balansera.
För det första så jobbara jag ju alltid just när folk vill hitta på saker.
Å jobbar jag väl inte så har jag ju antagligen inte träffat Johnny på en vecka typ och vill ju vara med han eftersom jag saknar han.
Men det skall bli skärpning nu. Man måste värna om sina vänner och jag förstår om ni inte tycker det är nån ide att höra av sig i längden om jag aldrig kan eller om jag alltid vill ha med min kille.
Jag vet hur det är, jag har fortfarande inte träffat min före detta bästa vän utan hennes kille och gjort nått kul sen dom blev ihop för 2år sen. Och det senaste halvåret har jag knapt ens träffat dom tillsammans.
Och det beteendet som jag sj blev så ledsen över och som jag var och fortfarande kanske är så arg över har jag nu själv.
Så mina kära vänner, jag hoppas ni kan stå ut ett litet tag till iaf tills jag har lärt mig denna balansgång...
