Bitter på livet

Detta med förhållande e ju en lite ny grej för mig, med allt som det innebär.
Det som är jobbigast för mig av allt är dock att balansera umgänge med mina vänner och med min kille. Och att det inte blir så att varje gång jag skall göra nått med mina vänner så skall min kille var med.

Jag har alltid sagt att jag inte skulle kunna bli på det viset, men nu är jag det. Jag vet det mycet väl och jag är väldigt arg på mig själv för det också.
Igår var första gången på länge som jag var ute och gjorde nått utan att jahade Johnny med mig. Klart att jag saknade honom och att jag ville att han skulle vart med.
men man måste ju sakna varndra ibland med. och man måste vara ifrån varandra.
Men det är vi ju iofs med.
Han är ju hemma hos sig när jag jobbar och e här när jag är ledig, det är ju derför det blir extra svårt att balansera.
För det första så jobbara jag ju alltid just när folk vill hitta på saker.
Å jobbar jag väl inte så har jag ju antagligen inte träffat Johnny på en vecka typ och vill ju vara med han eftersom jag saknar han.

Men det skall bli skärpning nu. Man måste värna om sina vänner och jag förstår om ni inte tycker det är nån ide att höra av sig i längden om jag aldrig kan eller om jag alltid vill ha med min kille.

Jag vet hur det är, jag har fortfarande inte träffat min före detta bästa vän utan hennes kille och gjort nått kul sen dom blev ihop för 2år sen. Och det senaste halvåret har jag knapt ens träffat dom tillsammans.

Och det beteendet som jag sj blev så ledsen över och som jag var och fortfarande kanske är så arg över har jag nu själv.

Så mina kära vänner, jag hoppas ni kan stå ut ett litet tag till iaf tills jag har lärt mig denna balansgång...