Bitter på livet

Jag vill inte sitta hemma nu när jag e ledig, men jag blir typ yr i huvet när jag gör saker å kan inte andas typ, men förutom det så mår jag bra :s

Jag va ju hemma i helgen, det får mig alltid att inse varför jag var så angelägen om att ta mig därifrån. Särskillt när det är sådanna tillställningar som det var nu.

Alla mina föräldrars vänner med barn som är mina fd vänner som jag umgåtts med hela min uppväxt och allas respektive givetvis, samlas i "sjöstugan" för att ära, dricka och dansa tillsammans.

Inget nytt händer någonsin, förutom att folk blir äldra, någon har fått barn, någon har gift sig, någon har köpt hus. Men inget är igentligen anorlunda.

ingen gör något oväntat, ingen gör revolt, inga direkta tragedier. Vist är det någon som råkat hamna snett, fastnat i tresket av alkohol eller dorger, men det är inget någon låtsas om att veta även om den som fastnat där vet att alla vet det och att alla pratar om hur synd set är och att det är bra att han/hon fått sånt stöd från familjen och att han/hon klarat sig ut det nu.

Men det är så det är där ute, på ytan är precis allt perfekt. Men rispar man lite på den fint polerade utan ser man fort den väldigt repiga ytan.

Hela den kvällen var bara ett bevis på hur lycklig jag är för att vara här i stan. Jag älskar verkligen min familj och jag tycker om mina gamla vänner där ute, men jag har inget gemensamt med dom längre förutom att vi är uppvuxna på samma ställe. Jag klarar bara ett par dagar 3 max där ute, sen måste jag hem till stan igen. Måste ha folket, rörelsen, pulsen som finns här.

Måste ha mina vänner och mitt vil.

Jag skall verkligen börja ta tillvara och uppskatta mitt liv mycket mycket mer!

Uppskatta att jag kommit så mycket längre, än vissa (jag ser inte ner på mina köra öbor, det är bara inte det livet jag vill leva), jag slår vad om att dom ser ner på mitt liv till viss del med, men det gör mig inget, för jag har aldig vart såhär lycklig som jag är just nu!